The wife is on #FIRE

Det började som en skakning på nedre däck. 

För ett antal år sedan så försökte jag mig på att förklara #FIRE-konceptet för min hustru. Troligtvis var det under ett besök på favoritpuben med ett glas Guinness till mig och någon sötsliskig cider-historia till henne. Hon hade, likt jag innan uppvaknandet, aldrig hört uttrycket eller ens övervägt att den möjligheten fanns. 

Lugnt och metodiskt förklarade jag förutsättningar, uttagsstrategi och statistiken som konceptet har som grund. Eller är det kanske en efterkonstruktion från min sida? Mer troligt är att jag pratade mer eller mindre osammanhängande om börsen, våra portföljer och vår gemensamma framtid, kanske kom jag med skamliga förslag om amorösa äventyr efter uppdrucken dryck. Detta till trots, något litet #FIRE-frö lyckades nog slå rot i min frus medvetande. 

Under åren som följde har det blivit en och annan Guinness, samt fler samtal om #FIRE med min hustru. Jag har hållit henne up-to-date med våra portföljers prestanda och vilka summor som trillar ut i form av direktavkastning. När 2024 års bokslut sammanställdes så kunde vi konstatera att direktavkastningen motsvarade en månadspeng på drygt 42.000 kronor netto. I skrivande stund ligger den för 2025 på drygt 26.000 kronor netto. Jag misstänker att just begreppet "månadspeng" var pedagogiskt tilltalande för min hustru. Det är ett så enkelt begrepp och kan enkelt ställas bredvid "lön" för lämplig jämförelse. 

Så under de sista dagarna av vår vistelse på Mauritius förra året tog min fru själv upp ämnet. Kanske började hon känna av den där omtalade "söndagsångesten"? Att sitta i kortärmat nära ekvatorn och titta på solnedgången i november och veta att snart skall man hem till långkallingarnas Göteborg kan nog locka fram söndagsångest hos de flesta. Vi började prata om hur ett ordnat avsked från arbetslivet skulle gå till.

- "Skall jag plocka ut all semester först?"

- "Skall jag sluta på vårvintern eller vänta till senvåren?"

Jag är som vanligt överlastad med tvivel men försökte komma med så mycket input jag vågade utan att på något sätt försöka påverka riktningen nämnvärt. Jag tycker att ett så viktigt beslut skall man värka fram själv i största möjliga mån. Min huvudsakliga input var nog följande:

- "Du kan ju alltid ångra dig om det inte blir som du tänkt."

Grubblerierna fortsatt några veckor efter att vi kommit hem. En jul passerades med all den verkliga stress såväl som självpåtagen stress den kan innebära. Så plötsligt! I början av år 2025 utbrast hustrun:

- "Jag gör det! Jag säger upp mig!"

Sagt och gjort. Uppsägningsblankett ifylld och inlämnad, passerkort, parkeringstillstånd och andra prylar återlämnade till arbetsgivaren. Jag är numera gift med en pensionär. Jag tänker nu behandla min hustru som en deltagare av min fältstudie. I största möjliga mån tänker jag studera hennes förehavanden i hennes naturliga miljö utan att för den delen påverka utfallet.

- "Bah! Omöjligt!" skriker vän av vetenskap. 

Sant, människor beter sig annorlunda när de vet att de blir iakttagna. Den så kallade observatörseffekten. Finns sätt att komma runt naturligtvis, exempelvis genom dold observation men det kan nog ge mig lite etiska problem. Nej det får nog bli en observation i form av fortsatt god kommunikation och att ha känselspröten ute.   

Hur som helst skall detta bli spännande att följa även för mig. Ett litet stick av avundsjuka kan jag känna när hon kan ligga kvar i sängen och grisa när jag måste gå upp för att trampa iväg till kontoret. Det är hon väl värd!

Så hände det då alltså. The wife is on #FIRE!

Något så ovanligt som söndagsångest

Igår hade jag en väldigt harmonisk och avslappnad söndag. En sådan där dag helt utan måsten eller av mig själv påtvingade uppgifter. Som tvåbarnsfar, äkta hälft och husägare så lär man sig uppskatta och ta tillvara sådana dagar. Kanske minns man dem från sin ungdom innan allt det där ovan hände? Var det inte fler av dem då tänker man när man sitter där i fåtöljen och funderar? 

Jovisst var det fler av dessa dagar när man var yngre innan allt det där ovan kom. Vad gjorde jag egentligen av dessa dagar? Slösade jag upp dem eller fyllde jag dem med någonting meningsfullt? Jag borde ta tillvara på en sådan här ledig dag. Vad gjorde jag egentligen i min ungdom med sådana här dagar funderar jag vidare. Kanske erinras jag något jag gjorde just en sådan här dag och tänker att jag kan kanske göra det igen? Nej det passar sig inte, jag är för gammal svarar jag mig själv avfärdande.

Kanske måste jag inte fylla dagen med någonting? Gör jag det så kanske det inte förblir en sådan där dag längre. Då är det bara ännu en dag i raden av alla andra dagar. 

 

Som vanligt när jag känner en viss beslutsångest eller har målat in mig själv i ett funderingshörn så går jag till min fru och rådfrågar henne. Min fru har mångårig erfarenhet att hantera både mig och mina funderingar och vet vanligtvis hur jag skall ta mig ur dem.

En lika genial som enkel plan presenterades.

- "Kan vi inte åka in till stan och sätta oss på ett café?"

Inga fler funderingar

Att sitta och samspråka med min fru och son över en fika på Mr Cake fyller mig med en meningsfullhet som nästan ingen hussyssla någonsin skulle kunna göra. En känsla av sammanhang, att man betyder något och gör skillnad för någon. En riktigt härlig känsla.

Känslan satt kvar långt in på kvällen men när läggdags närmade sig och måndagens förpliktelser och måsten fyllde mina tankar så kom jag på mig själv med att önska att jag kunde spola tillbaka dagen för att få chansen att uppleva den igen. Att förlora den där söndagsharmonin fyllde mig med ett obehag. På måndag morgon skulle just den känslan vara borta och ersatt med andra. 

Är det detta obehag som äkta FIRE-aspiranter känner varje söndag? Kan det vara så illa att jag närmar mig den punkten själv?

Denna ständiga jakt efter trygghet

Alla dessa miljoner i portföljen. Vad skall de vara bra för? De ligger ju bara där och växer och växer likt den där metaforiska snöbollen. Inte används de i verkliga livet, inte ens avkastningen används för att köpa något annat än fler aktier och fondandelar så att snöbollen får en allt högre hastighet. Många ställer sig frågande till detta beteende, ja kanske även lite provocerade. Så även jag. 

I mitt fall handlar det om en djupt rotad otrygghetskänsla. En otrygghet som kom av att min mor dog när jag inte ens var tio år fyllda. Min far hanterade sorgen på ett gammaldags manligt manér. Han valde att sluta sig och bli helt tyst. För en liten grabb blev det nästan som att förlora båda föräldrarna på samma gång. De följande åren var det den största skräcken att något skulle hända även med min far och att jag skulle bli lämnad helt ensam. Med endast en förälder kvar i livet så försämrades helt klart min margin of safety för att få en liten återkoppling till börsvärlden. Att ständigt gå med döden som ledsagare och som barn lägga grunden till vuxenlivet på en sådan otrygghet har sina sidor.

Den otrygghet jag fortfarande känner är inte alls lika rå och sårig som den var när jag var en liten grabb men roten sitter kvar där inne någonstans. Den påverkar mig allt mindre men gör sig ändå påmind ibland. Det är den känslan som bakbinder mig och gör att jag inte med gott samvete kan börja leva av pengarna. Nej de skall finnas där om något händer. Den där olycksbådande känslan som gnager i mig om att jag fortfarande kan bli lämnad helt ensam och måste klara mig själv.  

Men det stora kapital som jag har till mitt förfogande skänker trygghet och ett visst lugn. Om och om igen diskuteras det om pengar skänker en lycka eller inte. Det skapar definitivt en trygghet att ha goda marginaler. Både i pengar och i familjeband skulle jag säga.

Hur ser då vägen framåt ut? Jag leker med tanken på att kliva av arbetslivet om några år. Det är något oklart även för mig om jag gör det för att provocera fram den där gnagande otryggheten upp till ytan eller om jag faktiskt vill få mer tid till annat än lönearbete. I och med att det i sådana fall ligger flera år bort i tiden så är det inte verkligt ännu, blott en hägring där borta vid horisonten.

Jag är åter på ATH och endast ett par hundratusen från ett portföljvärde på 20 miljoner. Bara i år så har portföljen avkastat drygt fem miljoner och borde borga för en bekväm tillvaro även utan den regelbundna lönen. Otryggheten i mig påpekar dock att 2021 inte varit ett vanligt börsår. Vanliga börsår är dock påfallande ovanliga kontrar den rationella delen i mig.

Likt den kloka ugglan i Fablernas värld så uppmanar jag er att simma lugnt!

Varför slutar du inte jobba?

Det har hänt några gånger att jag fått frågan; varför fortsätter du jobba? En bra fråga tycker jag. Inte minst därför att jag har ställt mig själv just den frågan ett stort antal gånger. 

Frågan hamnade lite i ett annat ljus härom veckan då jag insjuknade och forslades per ambulans till Sahlgrenska sjukhuset med befarad stroke. När man ligger där ensam på britsen och mår pyton så dyker en hel del mörka tankar upp i hjärnan. Jag kan dock inte dra mig till minnes att jag någon gång under dessa dagar och nätter önskat att jag slutat lönearbeta tidigare. Konstigt. Jag uppskattar uppenbarligen min fritid men jag verkar inte vara beredd att lämna min ménage à trois som jag har tillsammans med jobbet och min fritid. Efter ett par turer i hjärnröntgen, en åktur i magnetkameran och en faslig massa kognitiva tester så bedömdes jag lida av det betydligt mindre allvarliga Vestibularisneurit (virus på balansnerven). Efter fyra nätter på sjukhus är jag nu utskriven och tillbaka hemma och tacksam för det, men frågan kvarstår ändå. Den ligger där och gnager och skaver. 

För mig tror jag inte det finns ett enskilt svar på frågan utan ett helt batteri av tvivel och rädslor som tvinnas ihop till en rejäl tamp. Där ena ändan sitter fast i arbetslivet och den andra ändan i mig. Jag skall försöka dissekera de delar jag kan komma på. 

Rädsla

Jag är lite av en trygghetsnarkoman. Jag vet vad jag har men inte vad jag får. 

Ekonomi

Jag får nog anses ha en ordentlig portfölj att leva på och med min frus portfölj tillsammans med ett lågbelånat hur (<30%) så ser det ljust ut. Men det är ju just nu. Vem vet vad som kan hända inom en snar framtid. Börsras, nya pandemier och för att inte tala om vad våra politiker kan ställa till med. Jag faller tillbaka på rädsla för det okända.

Tristess

Vad skall jag göra om jag inte jobbar? Jag är en mycket tråkig person och risken finns att jag letar upp en favoritvägg här hemma och sätter mig för att stirra in i den tills det är dags att helt checka ut.

Barnen

Det kanske är lätt att säga nu när de bor hemma att de minsann får klara sig själva när de flyttar hemifrån. Men kommer det vara så lätt i realiteten när det är dags att skaffa boende på Göteborgs inte helt fungerande bostadsmarknad? Troligtvis kommer jag stå där som Oprah och skrika.

Hustrun

Vi har inte direkt pratat om att avsluta arbetslivet i förtid och leva på kapitalet. Jag misstänker dock att hon nog också vill sluta jobba om jag gör det. Hur skall det gå? Kanske har hon stått ut med mig i alla dessa år just för att vi åker åt varsitt håll och är ifrån varandra större delen av dagen. 

Som ni märker så bottnar alla frågeställningar i rädslor för vad som skall komma härnäst. Men var finns viljan? Mitt medvetande vill inte sluta jobba men mitt undermedvetande verkar vara beredd, men vad vill jag? I gårdagens Ekonomibyrån på SVT så sa Simon Blecher något som jag tyckte passade in på mig och min inställning; "Jag är alltid skeptisk men alltid fullinvesterad.".

Jag vet inte hur ni tycket detta gick men själv blev jag inte mycket klokare. Det får blir några år till i arbetslivet för att fundera ut vad jag vill. Det är nästan lite komiskt men i samband med att jag blev utskriven så noterade jag ännu ett nytt ATH i portföljen. Det sammanlagda värdet var då 16.848.253 och riktigt nära en ny miljonnivå. Sedan dess har vi åkt rejält kana utför, inte minst idag. 

Många har sagt det men kanske är det inte alla som förstått budskapet. Hälsan är viktigast. Ta hand om er!

Tänk om den kommer tillbaka

Jag pratar naturligtvis om förmögenhetsskatten. Nu verkar en hel del av sparbloggarna och de som hänger på finanstwitter vara lite för unga för att ha upplevt förmögenhetsskatten eller ens vara medvetna om att den en gång fanns. Det var faktiskt inte så länge sedan den togs bort. Den avskaffades den förste januari 2007 av regeringen Reinfeldt. Sug på den ett tag, 2007 är inte direkt forntiden. 

De flesta sansade människor säger att den kommer aldrig tillbaka. Jag är beredd att hålla med i detta reflexsvar, kanske för att jag inte vill tänka på vad som skulle krävas om den återinfördes. Det låter också osannolikt att som EU-medlem återinföra den igen, även om Spanien gjorde just det 2011, när det är så enkelt att lyfta sina bopålar och banka ner dem i en mer sansad mylla. Men tänk efter, den är egentligen bara ett dåligt riksdagsval bort. 

Om den återinförs så kommer den med största sannolikhet inte utformas på samma sätt eller ha samma tröskelvärden som den hade strax innan den avskaffades. En exakt likadan skatt skulle bildligt talat gå bärsärkagång genom en stor del av medelklassens ekonomi. 

För gifta/sambos/sambeskattade låg förmögenhetsgränsen på 3 miljoner (1,5 för ensamstående). Den överskjutande delen beskattades sedan med 1,5%. Till förmögenheten räknades fastigheter, aktier, aktiefonder, obligationer, kontanter och i vissa fall även lotterivinster. Det fanns en hel del specialregler, undantag, begränsningsregler och direkta kryphål i underlagsberäkningen. Kryphålen kom till för att det ultrarika helt enkelt inte skulle ta sitt pick och pack och lämna landet. 

Även om fastigheten bara togs upp till taxeringsvärdet och eventuella skulder drogs av så blir det ganska snabbt en relativt stor kapitalhög som du sitter på. Lägg därtill din aktieportfölj som troligtvis skall räknas med till 80% av marknadsvärdet. Nu har din hög växt sig så hög att du syns ända från Rosenbad. Du förstår väl själv vad som händer när en politiker med makt ser att du har reserver att ta av? Då kommer det att börja knorras om vård, skola och omsorg som är underfinansierade. Inte på grund av att de styrande prioriterar fel, utan för att du har ett överskott. 

Som jag skrev tidigare  så hoppas och tror jag inte att den kommer tillbaka. Kommer den tillbaka så kommer den inte att vara utformade exakt som den var 2006. Om så vore fallet så skulle det, beroende på hur man tolkar undantagen, ge mig en skattebörda på mellan 17.000 till 22.000 mer i månaden. Det skulle nog tvinga både mig och min fru att sluta jobba så att vi skulle kunna utnyttja begränsningsregeln. Den säger att max 60% av inkomsten får ätas upp av inkomst- och förmögenhetsskatt. Men va bra! Utbrister ni då. FIRE betyder ju ingen inkomst av tjänst i många fall. Tyvärr kunde även en politiker räkna ut det där kryphålet och skapade minimiregeln. Den medför att minsta möjliga beskattning är 1,5% av 50% av förmögenheten alldeles oavsett inkomst. Skit också!

Vi får se vad som händer när den här pandemins ekonomiska stödåtgärder skall betalas. Jag tvivlar på att Kina erbjuder sig att plocka upp notan.

Trevlig avslutning på helgen!

Ständigt dessa tvivel

Semestern är slut sedan mer än två veckor tillbaka men jag är fortsatt korttidspermiterad och jobbar således endast 80%. Arbetsgivaren har nu börjat propagera för att vi skall återvända tillbaka till kontoret, om än något uppdelat så att inte alla är där samtidigt.  Inte mig emot egentligen, jag cykelpendlar till och från min arbetsplats och jag kan ärligt säga att jag saknat mina kollegor en smula. Samtidigt har det varit ganska skönt med så mycket fritid som min korttidspermitering har gett mig, speciellt i början av den när jag endast jobbade 40%. Man kanske kan kalla den tiden för sockerfri FIRE, jag fick fortfarande nästan full lön men behövde jobba lite för den. Denna tid har åter fått mig att fundera på om FIRE är något för mig. Jag uppskattar uppenbarligen min fritid, men tänk om jag bara uppskattar den så mycket för att jag har så lite av den? Ständigt dessa tvivel.

Det jag kom att tänka på när min chef framförde detta önskemål från arbetsgivaren, var att kanske kontorsfastigheternas dödsruna publicerats en smula för tidigt? Jag vet, många äro dem som skrika; Retail är död! Retail är död! Men även en del utsträckta pekfingrar har varnat för alltför hög andel kontor i beståndet också. Det var inte så länge sedan det var ett inslag i Rapport som handlade om att konvertera kontorsfastigheter till bostäder(!). Kan det vara så att allehanda spågummor och sparekonomer överreagerar när de ombeds titta djupt i tebladen för att avslöja vår närmsta framtid? Kanske har de alldeles rätt? Ständigt dessa tvivel.

Idag sålde jag av den lilla chanspost jag införskaffade i Atlantic Sapphire i början på juni. Självklart med rejäl förlust! En förlust jag helt klart förtjänat. Jag köpte posten med väldigt svaga argument och egentligen ingen underbyggd analys från min sida. Endast känslor fick styra. Då skall man ha i åtanke att jag precis innan läst ut boken Börspsykologi. Jag har nu tagit till mig av lärdomarna och tittat närmare på bolaget och kommit fram till att det inte är ett bolag jag vill investera i. Men kanske är det detta företag som skall revolutionera laxindustrin, alldeles oavsett vad räkenskaperna säger just nu? Ständigt dessa tvivel.

Det råder inga tvivel om att portföljerna har återhämtat sig bra utifrån var de befann sig värdemässigt i mitten av mars i år. I skrivande stund är det sammanlagda portföljvärdet 13.432.859 kronor, vilket är nästan 300.000 kronor mer än 2019-12-31. Kanske slutar året på plus trots allt. Kanske får vi lite höstutdelningar som vi inte räknat med. Kanske inte. Ständigt dessa tvivel...

Mörker

Så kom då dagen som jag anat skulle komma.

- "Vi måste tyvärr permitera nästan samtliga anställda."

Det vore lögn att påstå att det kom som en blixt från klarblå himmel. Ändå sitter man där och ser ut som en fågelholk när chefen meddelar oss alla. Nu är jag förvisso bara deltidspermiterad så det blir inte en tvättäkta FIRE-livsstil för mig. Inte ännu i alla fall.

Om den här krisen blir långdragen kan det nog mycket väl bli så att man inte själv behöver ta det där beslutet om FIRE eller inte. Någon direkt oro för försörjningen känner jag inte. Blir jag av med jobbet så har jag både A-kassa och inkomstförsäkring genom facket. Min fru har också en ganska trygg försörjning känns det som.

Nej, oron ligger på ett annat plan. Jag är helt enkelt inte redo att säga hejdå till yrkeslivet ännu.

 - "Det är väl bara att skaffa ett nytt jobb då?"

Jo men visst är det så. Nu verkar jag dock vara ganska bekväm av mig, på gränsen till oföretagsam kan man kanske säga. Eftersom familjens finansiella ställning är så god så kan det bli så att jag inte orkar börja om helt enkelt. Vi kommer klara oss bra på min frus lön samt avkastningen från våra olika portföljer. Oron ligger i hur väl jag kommer kunna hantera all denna fritid som följer med FIRE.

Nog med gnäll! Det sammanslagna portföljvärdet har växt lite senaste veckan och är nu uppe på 10.725.731 kronor. Kanske kan jag klättra upp till en slät elva innan det blir kana utför igen?

Det mest irrationella jag gjort den här veckan var att amortera av 5.000 kronor på vårt bolån. Varför gjorde jag det? Var det permiteringsnyheten som fick mig att vilja ta ner belåningsgraden med hela 0,2%? Borde jag inte investerat dem eller lagt i bufferten istället?  Nåja, om jag begränsar min irrationalitet till sådana här handlingar så bör jag klara mig bra.

Trevlig söndag på er.

Ledighet med funderingar

Vi befinner oss nu mitt i julen kan man säga, förvisso är zenit passerad i och med att julafton är avklarad. Jag har en osedvanligt lång och sammanhängande julledighet i år. Vanligtvis brukar jag endast vara ledig de av samhället/arbetsgivaren anvisade dagar och jobba resten. Men i år tog jag alltså på mig spenderarbyxorna och slösade upp några semesterdagar. En liten mini-FIRE alltså.

Det dök upp en fråga på Twitter som löd ungefär så här; Hur ser din målbild ut med ditt sparande? Det är en fråga som skaver lite i mig. Jag har helt enkelt inget bra svar att ge. Att säga att man vill uppnå ett visst portföljvärde är ju inget självändamål. Troligtvis vill du uppnå ett visst värde för då kan du <FYLL I VALFRI DRÖM>. Här verkar drömmen vara för många att sluta lönearbeta och bestämma över sin egen tid. En eftersträvansvärd dröm som jag minsann inte tänker klanka ner på, men är det rätt dröm för mig att sträva efter? Jag är inte så säker på det.

Bara de här lediga dagarna jag haft hittills börjar tära på mig. Jag har handlat, tvättat, långpromenerat och tittat på Netflix och efter att det är klart återstår halva dagen, minst. Det kan vara värt att tillägga att min fru inte varit ledig lika mycket som jag vilket också sätter sina spår. Delad ensamhet är halverad ensamhet heter det väl?

Om en FIRE-tillvaro överhuvudtaget skall vara långsiktigt genomförbar så behöver jag nog starta ett projekt eller engagera mig ideellt i någon förening. Nåväl det är kanske det jag skall ha som målbild? Skaffa ett liv!

Då var det dags

Så har då dagen kommit. Dagen som slutar med att jag måste gå och lägga mig tidigt för att jag skall upp tidigt och cykla till jobbet. Dagen då jag behöver luska ut vad jag har för lösenord på jobbkontot. Dagen då jag behöver leta reda på var jag lagt mitt passerkort.

Nu under semestern har jag ibland fyllts av en hyfsat stor rastlöshet när jag suttit och läst bloggar eller bara tagit det allmänt lugnt. Det har fått mig att funderat lite mer på RE-delen i FIRE. Skulle jag klara av att inte ha ett jobb att gå till? Det är ju naturligtvis svårt att veta utan att först ha provat det, men jag tror att min rastlöshet bottnar i att semestern är just så kort och definitiv. Jag intalar mig själv att varje sekund måste tas tillvara och inte förspillas.

Kanske blir det lättare att "slösa" lite med tiden och inte känna denna rastlöshet när jag har mer gott om ledig tid? Kanske skulle jag klättra på väggarna efter fyra veckor och en dag av RE? Just nu känns det i alla fall som att jag skulle klara fyra veckor till med semester utan några som helst svårigheter.

Jag har till dags datum redan slagit helårets utdelningar 2018 med 3,5%. Kanske blir det en tjugoprocentig höjning för helåret 2019. Så alldeles oavsett läget i mitt känsloliv så verkar mina innehav producera vinster som de vänligt nog delar ut (nåja, kanske inte Balder men bra går de helt klart) till oss delägare.

Nog med grubblerier! Var la jag det där jäkla passerkortet!?