Något så ovanligt som söndagsångest

Igår hade jag en väldigt harmonisk och avslappnad söndag. En sådan där dag helt utan måsten eller av mig själv påtvingade uppgifter. Som tvåbarnsfar, äkta hälft och husägare så lär man sig uppskatta och ta tillvara sådana dagar. Kanske minns man dem från sin ungdom innan allt det där ovan hände? Var det inte fler av dem då tänker man när man sitter där i fåtöljen och funderar? 

Jovisst var det fler av dessa dagar när man var yngre innan allt det där ovan kom. Vad gjorde jag egentligen av dessa dagar? Slösade jag upp dem eller fyllde jag dem med någonting meningsfullt? Jag borde ta tillvara på en sådan här ledig dag. Vad gjorde jag egentligen i min ungdom med sådana här dagar funderar jag vidare. Kanske erinras jag något jag gjorde just en sådan här dag och tänker att jag kan kanske göra det igen? Nej det passar sig inte, jag är för gammal svarar jag mig själv avfärdande.

Kanske måste jag inte fylla dagen med någonting? Gör jag det så kanske det inte förblir en sådan där dag längre. Då är det bara ännu en dag i raden av alla andra dagar. 

 

Som vanligt när jag känner en viss beslutsångest eller har målat in mig själv i ett funderingshörn så går jag till min fru och rådfrågar henne. Min fru har mångårig erfarenhet att hantera både mig och mina funderingar och vet vanligtvis hur jag skall ta mig ur dem.

En lika genial som enkel plan presenterades.

- "Kan vi inte åka in till stan och sätta oss på ett café?"

Inga fler funderingar

Att sitta och samspråka med min fru och son över en fika på Mr Cake fyller mig med en meningsfullhet som nästan ingen hussyssla någonsin skulle kunna göra. En känsla av sammanhang, att man betyder något och gör skillnad för någon. En riktigt härlig känsla.

Känslan satt kvar långt in på kvällen men när läggdags närmade sig och måndagens förpliktelser och måsten fyllde mina tankar så kom jag på mig själv med att önska att jag kunde spola tillbaka dagen för att få chansen att uppleva den igen. Att förlora den där söndagsharmonin fyllde mig med ett obehag. På måndag morgon skulle just den känslan vara borta och ersatt med andra. 

Är det detta obehag som äkta FIRE-aspiranter känner varje söndag? Kan det vara så illa att jag närmar mig den punkten själv?