Det har hänt några gånger att jag fått frågan; varför fortsätter du jobba? En bra fråga tycker jag. Inte minst därför att jag har ställt mig själv just den frågan ett stort antal gånger.
Frågan hamnade lite i ett annat ljus härom veckan då jag insjuknade och forslades per ambulans till Sahlgrenska sjukhuset med befarad stroke. När man ligger där ensam på britsen och mår pyton så dyker en hel del mörka tankar upp i hjärnan. Jag kan dock inte dra mig till minnes att jag någon gång under dessa dagar och nätter önskat att jag slutat lönearbeta tidigare. Konstigt. Jag uppskattar uppenbarligen min fritid men jag verkar inte vara beredd att lämna min ménage à trois som jag har tillsammans med jobbet och min fritid. Efter ett par turer i hjärnröntgen, en åktur i magnetkameran och en faslig massa kognitiva tester så bedömdes jag lida av det betydligt mindre allvarliga Vestibularisneurit (virus på balansnerven). Efter fyra nätter på sjukhus är jag nu utskriven och tillbaka hemma och tacksam för det, men frågan kvarstår ändå. Den ligger där och gnager och skaver.
För mig tror jag inte det finns ett enskilt svar på frågan utan ett helt batteri av tvivel och rädslor som tvinnas ihop till en rejäl tamp. Där ena ändan sitter fast i arbetslivet och den andra ändan i mig. Jag skall försöka dissekera de delar jag kan komma på.
Rädsla
Jag är lite av en trygghetsnarkoman. Jag vet vad jag har men inte vad jag får.
Ekonomi
Jag får nog anses ha en ordentlig portfölj att leva på och med min frus portfölj tillsammans med ett lågbelånat hur (<30%) så ser det ljust ut. Men det är ju just nu. Vem vet vad som kan hända inom en snar framtid. Börsras, nya pandemier och för att inte tala om vad våra politiker kan ställa till med. Jag faller tillbaka på rädsla för det okända.
Tristess
Vad skall jag göra om jag inte jobbar? Jag är en mycket tråkig person och risken finns att jag letar upp en favoritvägg här hemma och sätter mig för att stirra in i den tills det är dags att helt checka ut.
Barnen
Det kanske är lätt att säga nu när de bor hemma att de minsann får klara sig själva när de flyttar hemifrån. Men kommer det vara så lätt i realiteten när det är dags att skaffa boende på Göteborgs inte helt fungerande bostadsmarknad? Troligtvis kommer jag stå där som Oprah och skrika.
Hustrun
Vi har inte direkt pratat om att avsluta arbetslivet i förtid och leva på kapitalet. Jag misstänker dock att hon nog också vill sluta jobba om jag gör det. Hur skall det gå? Kanske har hon stått ut med mig i alla dessa år just för att vi åker åt varsitt håll och är ifrån varandra större delen av dagen. Som ni märker så bottnar alla frågeställningar i rädslor för vad som skall komma härnäst. Men var finns viljan? Mitt medvetande vill inte sluta jobba men mitt undermedvetande verkar vara beredd, men vad vill jag? I gårdagens Ekonomibyrån på SVT så sa Simon Blecher något som jag tyckte passade in på mig och min inställning; "Jag är alltid skeptisk men alltid fullinvesterad.".
Jag vet inte hur ni tycket detta gick men själv blev jag inte mycket klokare. Det får blir några år till i arbetslivet för att fundera ut vad jag vill. Det är nästan lite komiskt men i samband med att jag blev utskriven så noterade jag ännu ett nytt ATH i portföljen. Det sammanlagda värdet var då 16.848.253 och riktigt nära en ny miljonnivå. Sedan dess har vi åkt rejält kana utför, inte minst idag.
Många har sagt det men kanske är det inte alla som förstått budskapet. Hälsan är viktigast. Ta hand om er!
Ja, det där med hälsan skriver jag under på. Min hälsa har börjat vackla betydligt de senaste åren.
SvaraRaderaJag har funderat lite var du håller hus. Så i inledningen på ditt inlägg tänkte jag "MEN VAD I HELVETE SÄGER DU !!" när jag läste ordet stroke.
Bra inlägg.
Rädslor är nog nyckeln till det mesta.
Jag har många påbörjade inlägg om mina anledningar men inte lyckats knyta ihop saken riktigt. Häromdagen sade jag iaf till Cirkusägaren att om jag åker på fler negativa hälsomässiga besked så skiter jag direkt i Cirkuslivet. Så jag krattar manegen iallafall.
Hur ser din sparkvot ut Zero ??
Jag ser fram emot att få läsa om dina funderingar inför exit. Att yttra sina intentioner inför andra och dessutom ägaren känns som ett bra sätt att pusha sig.
RaderaSparkvot är vanligtvis inget jag beräknar och idag är den mycket låg då portföljen är lite av ett självspelande piano som klarar sig utan mig och mina småsmulor.
Ja, men då så. Alltså behöver du inte något dayjob. Det var det jag letade efter... ;) Småsmulorna behövs inte.
RaderaJag tog ett snabbt beslut eftersom kom en omorganisation på jobbet som inte passade mig. Jag har börjat som Godman och riktigt kul faktiskt.
SvaraRaderaTrots mina aktier inte ens 50% av ditt värde kan jag leva på utdelningarna. Och klart det var några halvt sömnlösa nätter så har jag nu efter 7 månader inte ångrat mig någon dag hittills.
Bra jobbat! Låter som en bra mellanväg.
RaderaHar man ett någorlunda kul/utmanande jobb så tror jag inte det finns något självändamål i att sluta jobba. Vet ju inte hur gammal du är, men själv (kring 40) går jag snarare i tankarna om att spara för att _kunna_ köra kortare dagar alternativt deltid 4/5 dagar. Eller några längre sammanhängande veckor per år (fler än 4-5 veckor iaf). Att sluta helt tror jag inte kommer hända.
SvaraRaderaAtt känna sig behövd är väl ett grundläggande behov hos de flesta och gör man inte det på jobbet så bör man nog ha någon annanstans att göra det.
Tur det gick bra på sjukhuset! Min far fick något liknande för ett antal år sen. Liknande symptom, konstaterades problem med balansnerven (samma som kristallsjuka?), hemskickad, tillbaka igen några veckor senare men de kunde inte hitta något större fel då heller och sedan ytterligare några veckor senare fick han en mildare stroke.
Han repade sig och fick inte så stora bestående men. (Ska också tilläggas att hans sida av släkten har en historia av dylika symptom, för att inte göra dig orolig i onödan, men man kan vara lite extra vaksam kanske.)
/H
Mitt jobb är både kul och utmanande för det mesta. Hade det inte varit det så hade det nog inte funnits några tvivel.
RaderaKristallsjuka är lite annorlunda har jag förstått, då man kan "skaka rätt" kristallerna igen.
Härligt, då tycker jag du ska fortsätta! Finns inga rätt eller fel så länge man trivs och mår bra av det :-)
RaderaPrecis, det var så de försökte göra på sjukhuset, vilket var dålig när det i efterhand visade sig inte vara det.
Fråga: Har du en portfölj på 16 och din fru också en egen portfölj? Plus hus för några miljoner då antar jag? Ni måste varit väldigt duktiga på att investera och spara! Fantastiskt, grattis!
/H
Ja vi har separata portföljer men det är bara min som jag detaljredovisar. Hennes är tyvärr mycket mindre än min men den växer på bra den också.
RaderaMåste du sluta helt då? Du kan ju utforska din farhågor genom att ta tjänstledigt för studier eller något. Eller byta ned dig till halvtid någon annan stans. Märker du att ekonomin suger, du bråkar med frun och tittar in i väggen resten av dagen är det bara börja knega igen :p
SvaraRaderaHälsan kommer alltid först. Själv hade jag försökt arbeta ungefär halvtid för 15,8 miljoner kronor sedan :-) Ska bli intressant om jag säger samma när det väl är dags om cirka 3 år.
/Arbetsplanen
Nej sluta helt behöver jag ju inte. Att hoppa på några studier kan ju vara en bra idé för att hålla hjärnan igång.
RaderaOm 3 år får du gärna skriva ett inlägg om dina tankar så får vi se.
Usch vad skönt att det *bara* var ett virus. FÖrhoppningsvis går det över av sig självt. Ja, min egen hälsa är betydligt sämre idag vid 40 mot för 15 år sen. Vet inte om det är småbarnsåren som satt sina spår, då jag normalt sett är en ganska introvert person, som återhämtade mig mentalt genom många långa promenader, spabesök och enbart lugn och ro. Nu känns det inte som om man får tid till nåt alls längre, eller är det bara så att lusten inte faller på. Jobbet börjar dessutom kännas helt meningslöst, och enbart ett ställe dit jag går för att tjäna ihop lite deg. Det kan vara bristen på socialt umgänge (bortsett från frun och dottern) som skaver också, svårt att veta. Har gjort en hälsokontroll och jag förefaller vara fullt frisk, men otränad.
SvaraRaderaVi har satt som mål att checka ut när jag fyller 50, det är om 8 år. Vete fan om jag står ut så länge. Jag har dessutom svårt att se vad jag skulle kunna jobba med utöver det jag kan (IT-systemutveckling).
Hade jag varit själv hade jag gärna checkat ut redan nu och levt lite knapert, men med fru och barn krävs det lite mer deg för att det ska vara acceptabelt.
Ja det var rejält vad börsen backade idag, det verkar som det dessutom är nedgångar oavsett sektor, hade annars hoppats på en renässans i våra hårt prövade värdeaktier, REITs och annat som inte har haft en fullt så lyckosam återhämtning... dessutom rasade vårat innehav i Altria rejält pga nåt utspel från Biden.
Småbarnsåren var ju sådär hälsomässigt som jag minns det. Småförkyld hela tiden och ständig skräck för kräksjukan.
RaderaTrivs man inte på jobbet så blir ju tillvaron mycket sämre och då är det ju det som pushar en in i FIRE.
Jag tappade lite på Swedish Match idag tack vare samma artikel men jag tror att det är övergående.
Förkylda har vi inte varit såmycket faktiskt, och kräksjuka har vi fått en gång på 5 år och det känns under snittet. Problemet för oss båda är väl att det är så mycket som vi gjorde innan som gav oss energi och höll relationen vid liv som vi av olika anledningar inte har möjlighet att göra nu, mest pga att vi inte har någon som han ta hand om Lilla Snålgris under en weekend. Det finns inga släktingar, grannar, vänner och mina föräldrar är för gamla. Jag tror att det är detta som har tärt på psyket mer än vad jag tror. Jag är i grund och botten en "fri själ" som alltid har varit van vid att sköta mig själv, att hålla på med mina projekt hur länge jag önskar. Mina tankar om FIRE är att jag på något sätt ska försöka hitta tillbaka till detta som gjorde mig lycklig, t.ex. ge sig ut i skogen och jaga under några dagar, sträckläsa en bok osv, som det numera sällan finns tid för.
RaderaJag är inte det minsta orolig för att stirra in i en vägg, tvärtom trivs jag med att vara hemma och umgås med mig själv, men det är ändå kul att ibland ge sig iväg på resor och dylikt. Hemma finns det massvis med projekt jag kan ge mig i kast med. Ja, vi får se den dagen det blir verklighet med FIRE... just nu känns det fortfarande långt borta, mest pga att vi inte har haft möjlighet att låta portföljen växa, och att covid gjorde att vi tappade ett helt år av tillväxt ekonomiskt.
Jag förstår varifrån du kommer, men jag har två citat. Det första kommer från en sotare: Det är farligt att leva, man kan dö. Det andra är en klassiker: Det är bättre att ge sig ut på isen och ha det glatt, än att sitta i skiten och sörja. Tyvärr låter det som att du fastnat i trygghetsknarkandet. Vad är det värsta som kan hända, att du får börja jobba igen? Att ni skiljer er? Det värsta som kan och kommer att hända är att vi alla dör förr eller senare. Under tiden gäller det att leva. Go for it och njut av livet. Det finns så mycket mer i livet än arbete.
SvaraRaderaJa med livet i behåll klarar sig ingen i längden. Vi får se var det slutar.
RaderaHallå ZS! Skönt att läsa att det trots allt inte var så farligt, man blir fort liten när hälsan spökar och skakar om en. Det är lätt att glömma att man inte alltid kommer att kunna vara lika frisk.
SvaraRaderaJag gissar på att tryggheten och risken för tristess är de två största faktorerna som förhindrar en att ta steget till FIRE om medlen finns som de definitivt gör i ditt fall.
Jag har sedan årsskiftet kommit så pass långt att en exit skulle vara möjlig men kanske inte helt optimal då kapitalet/avkastningen rent krasst nog behöver upp en bit till, speciellt med barn i bilden som dessutom växer och kostar mer framöver... I grund och botten är jag förtjust i mitt arbete, d.v.s arbetsuppgifterna roar och lockar fortfarande medans däremot hela den övriga resten som ingår i arbetslivspaketet tyvärr känns sämre än sådär... Att stressen konstant stegras i min bransch är också väldigt negativt.
Jag får känslan av att vi FIRE strävare är välditg lika i väldigt mycket och precis som du skriver är nog även risken stor att jag skulle, delvis, placera mig framför en vägg o se om blicken tillslut kan flytta den en bit. Jag vet också om att om jag förändrar mitt boende och kommer närmre skogstrakter skulle min lista på FIRE-aktiviteter skjuta i höjden, i alla fall inbillar jag mig det, men med barn och skola blir även detta knepigt och jag får kanske bida min tid, men hur länge? En flytt långt norrut till en rejäl vinter är en slags dröm, men hur ska den sättas i planet? Tänk om det går helt snett? Inte så lätt som NLI skrev med bil+E4:an tänker jag... Sen hatar jag mygg över allt annat så...
Nej, jag förstår verkligen dina återkommande funderingar trots en överfylld portfölj som du har. Hade jag inte haft barn utan bara mig själv eller med en hälft så hade det kanske varit enklare att testa på lite olika lokalisationer, både inom Sverige och utanför. Klart är dock för mig att jag är en arbetshäst och jobbar jag inte med något på riktigt så... Att volontera på Erikshjälpen, Lions eller så kanske skulle funka ibland men seriöst, är det särskilt givande? Inte för mig i alla fall... Att bara gå och drälla är inget för mig, tror man säckar ihopa rätt fort... Precis som du skriver om barnen så lär väl det bli ett stort bekymmer längre fram med ekonomi i allmänhet men och andra sidan kanske man måste se praktiskt och nyktert på denna sak genom att intala sig: själv fick man ju klara sig själv så varför skulle inte de få lov att göra? Är det verkligen ok att köpa en lägenhet till barnen?
Lika bra att spräcka 17 mkr nu ju ZS!
Ja det är nog mest oron över framtida ekonomi, tristess och att inte riktigt tillhöra som skaver. Kanske löser det sig med 17 mkr i portföljen.
RaderaSjälvklart hjälper man till att köpa lägenhet till ungarna , inte lika lätt att komma in på bostadsmarknaden idag som för 30 år sen. Däremot så kanske man tar lån, låter ungarna äga 1/10 och resten är förälderns. Vill ungarna köpa ut en så amorterar de och kan kanske så småningom ta över lånet. Sen kanske inte lägenheten behöver ligga i de hippaste kvarteren och vara helt nyrenoverade och i toppskick. Bra om de lär sig hantera en pensel själva. Jag har tagit några perioder studieledigt och testat på att inte jobba. Om det fungerar för dig Zero så kanske det kan vara något. Annars måste man nog verkligen ha ett eget driv för att klara av att inte ha ett jobb att gå till. Jag går ner i varv tills tom ett besök hos tandläkaren nästa vecka blir lite stressigt. Så håller med Anonym nedan. Man kan ta en liten period ledigt och känna efter hur det känns. För vissa passar det och andra inte.
RaderaJa jag ser framför mig hur dottern kommer hem och säger stolt att hon har fått ett andrahandskontrakt i ett särskilt utsatt område här i Göteborg. Då kommer pappa öppna plånboken kan jag garantera.
RaderaAlla tänk om prova en period tjänstledigt eller paus från jobb se vad du tycker om friheten och hur du själv gör din tillvaro. Om något saknas kan du ju alltid gå tillbaka till jobbet. Hitta nya intressen eller något som gör livet meningsfullt (inte jobbet för det har du ju knegat på i rätt många år). Sist men inte minst hälsan förebyggande vård och stärka kroppen vore klokt. Promenera 30min fem dar i veckan gör mycket både för kropp och hjärna samt hälsan (Anders Hansens bok Hjärnstark om du vill läsa mer om det). Inga pengar i världen kan köpa dig hälsa och lycka däremot kan de göra vägen till bättre mående lättare men de mjuka sidorna är än viktigare att fokusera på. Det bästa i livet är faktiskt gratis kärlek, tid, hälsa, relationer och glädje.
SvaraRaderaMvh Anonym-m
Ja tjänstledigt för studier är en tanke som kanske skulle kunna passa när man närmar sig att ta steget.
RaderaVad gäller förebyggande hälsa så är det något jag har gjort nästan i hela mitt vuxna liv. Cykelpendlar, löptränar och gruppträning plus ett antal halvmaror bakom mig men med hälsan finns det tyvärr inga garantier, bara mer eller mindre riskfyllda vägar att välja.
Tack för du delar med dig. Har identiska tankar själv. Antal år yngre ungefär halva portföljen i kombo med jobb jag trivs med gör att allt tyder på att jag kör på några år till.
SvaraRaderaFas två sen, ser jag inte helt som en fas utan arbete. Det mesta tyder på litet aktiebolag, där jag göra mig plats och anställningsoberoende. Tar diverse mindre konsultuppdrag och har egentligen ingen krav på intjäning utan fokus att träffas och samarbete och hjälpa andra företagare. Optimal täckmantel och kommer förmodligen "lotsasjobba" när jag egentligen pysslar med portföljen etc. Redan nu är ju ens närmastes kunskap om vad man gör på jobbet nästintill noll.
Men att meddela omgivning att man slutat jobba har man förmodligen inget att vinna på. Hur imponerad man än är av sig själv och sin insats att lyckats skapa denna situation, gör man klokt i att fortsätta ha det som en hemlighet=)
Att hålla ekonomin och portföljen hemlig tror jag också är en god idé. Däremot att sätta ord på att man planerar att sluta jobba kan vara en trigger för att våga ta steget, om man lider av one-more-year syndrom.
RaderaSen att ströjobba lite då och då låter som en ganska behaglig tillvaro. Särskilt om den kan bedrivas på distans.
Tror inte man har något att vinna på att berätta för någon utanför familjen och kanske närmsta vänner om ekonomi och portfölj.
RaderaEtt litet datakonsult AB som täckmantel kanske skulle va något?
Har följt dig ett tag på avstånd. Med 17 Mkr i kapital och 3 % DA borde du kunna plocka runt 40K rent i månaden. Ligger allt i en depå blir det kanske lite kärvare med 30K rent efter skatt?
Jag når inte upp till 3% i DA idag men kör man avskalning på 3% varje år så blir det nog något åt det hållet.
Radera