Alla dessa miljoner i portföljen. Vad skall de vara bra för? De ligger ju bara där och växer och växer likt den där metaforiska snöbollen. Inte används de i verkliga livet, inte ens avkastningen används för att köpa något annat än fler aktier och fondandelar så att snöbollen får en allt högre hastighet. Många ställer sig frågande till detta beteende, ja kanske även lite provocerade. Så även jag.
I mitt fall handlar det om en djupt rotad otrygghetskänsla. En otrygghet som kom av att min mor dog när jag inte ens var tio år fyllda. Min far hanterade sorgen på ett gammaldags manligt manér. Han valde att sluta sig och bli helt tyst. För en liten grabb blev det nästan som att förlora båda föräldrarna på samma gång. De följande åren var det den största skräcken att något skulle hända även med min far och att jag skulle bli lämnad helt ensam. Med endast en förälder kvar i livet så försämrades helt klart min margin of safety för att få en liten återkoppling till börsvärlden. Att ständigt gå med döden som ledsagare och som barn lägga grunden till vuxenlivet på en sådan otrygghet har sina sidor.
Den otrygghet jag fortfarande känner är inte alls lika rå och sårig som den var när jag var en liten grabb men roten sitter kvar där inne någonstans. Den påverkar mig allt mindre men gör sig ändå påmind ibland. Det är den känslan som bakbinder mig och gör att jag inte med gott samvete kan börja leva av pengarna. Nej de skall finnas där om något händer. Den där olycksbådande känslan som gnager i mig om att jag fortfarande kan bli lämnad helt ensam och måste klara mig själv.
Men det stora kapital som jag har till mitt förfogande skänker trygghet och ett visst lugn. Om och om igen diskuteras det om pengar skänker en lycka eller inte. Det skapar definitivt en trygghet att ha goda marginaler. Både i pengar och i familjeband skulle jag säga.
Hur ser då vägen framåt ut? Jag leker med tanken på att kliva av arbetslivet om några år. Det är något oklart även för mig om jag gör det för att provocera fram den där gnagande otryggheten upp till ytan eller om jag faktiskt vill få mer tid till annat än lönearbete. I och med att det i sådana fall ligger flera år bort i tiden så är det inte verkligt ännu, blott en hägring där borta vid horisonten.
Jag är åter på ATH och endast ett par hundratusen från ett portföljvärde på 20 miljoner. Bara i år så har portföljen avkastat drygt fem miljoner och borde borga för en bekväm tillvaro även utan den regelbundna lönen. Otryggheten i mig påpekar dock att 2021 inte varit ett vanligt börsår. Vanliga börsår är dock påfallande ovanliga kontrar den rationella delen i mig.
Likt den kloka ugglan i Fablernas värld så uppmanar jag er att simma lugnt!
Du är ju fri ZS, fundera vad som ger dig stimulanser här i livet och fokusera på det.
SvaraRaderaJa men det svåra är att överlista sitt egna psyke. Det är också svårt att veta vad som ger en mer kortvarig stimulans mot en som man kan klara att hänga upp livet på. Lönearbetet ger mig stimulans men den orsakar stundtals en hel del obehag.
RaderaJag tror att det kommer komma till en punkt när jag helt enkelt bestämmer mig. Det skall bli spännande att bevittna.
Hallå ZS!
SvaraRaderaEtt djupt inlägg. Ja att som liten 10-årig påg bli lämnad av en mor är nog ingen hit och med en pappa som tyvärr även psykiskt verkar ha lämnat dig är otryggheten lätt att förstå. Min far lämnade också fysiskt alldeles för tidigt dock var det i vuxen ålder. Tyvärr lämnade han ännu tidigare psykiskt och att man inte blev värsting och struntade i allt går nog för dagens socialarbetare inte att förstå då alla idag som inte lyckas får lov att skylla på sina taskiga förutsättningar...
Som du vet brottas jag sen en tid tillbaka med att försöka inträda i fas#2 av FIRE resan men det har gått sådär... För mig är det ju lätt att säga att om jag hade din portfölj hade jag gjort det, men hade jag verkligen? Så sent som för 1h sedan köpte jag in några små presenter till mig själv, hela 10 st ETF andelar! Detta istället för normala större köp så jag trappar sakta ned hoppas jag.
Det är inte lätt helt enkelt en vi kan i alla fall glädjas enormt av senaste dagarnas uppgång.
Hej Kalkyl!
RaderaDet är en intressant fråga hur man hanterar en förlust av en när och kär person. Blir man utåtagerande, sluter sig eller bara trampar vidare? I mitt fall blev det så att jag gärna minst halvgarderade mig när jag kunde.
Att trappa ner ett sedan flera år invant beteende kan helt klart vara svårt. Jag puttar det framför mig hela tiden men någon gång skall jag ta ett beslut och fullfölja det.
Hej ZS! Tråkigt med så tidigt dödsfall, minst sagt!
SvaraRaderaKring dina funderingar kring sluta jobba, jag hade lite sådana tankar men helt plötsligt kom bolaget med frivilliga avtal som en "möjlighet" att sluta jobba. Jag tog beslutet att acceptera avtalet som 54-åring. Jag lever nu ännu på A-kassa men snart på mina utdelningar samt att jag nu börjat hjälpa behövande som Godman.
Jag kan rekommendera att slippa vara "löneslav"
Hej Nyttboende!
RaderaJag har faktiskt ibland lekt med tanken på att bli utköpt. Då tas beslutet ifrån mig och jag slipper valet men kanske ändå får uppleva kvalet. Än så länge verkar min arbetsgivare vilja ha mig kvar så det lutar nog åt att jag även måste göra valet.
Hej Nyttboende, det låter ju trevligt att ha blivit utköpt vid 54 års ålder samt med vad jag förstår en hyfsad portfölj som snart betalar räkningarna!
RaderaZS: Min chef blev extremt förvånad när jag meddelade jag slutar och han ville ha kvar mig, men jag var helt plötsligt totalt trött på jobba vidare.
RaderaKalkyl: Ja tillsammans med lite pengar från Godman uppdrag, så klarar portföljen hjälpa mig leva bra
Nyttboende: låter helt underbart att ha kapital och mod att sätta ner foten och göra sin röst hörd över hur man faktiskt vill ha det! Gratulerar som sagt!
RaderaKänner igen mig mycket i det där med att släppa taget om bassängkanten och simma utåt. Ska bli intressant (för mig själv) att se hur jag hanterar det de närmaste månaderna...
SvaraRaderaInte bara intressant för dig. Vi andra iakttar noggrant din resa. Du får agera som min kanariefågel på vägen ner i FIRE-hålet.
RaderaFörstår det där med tryggheten som portföljen representerar. Det är inte mycket i livet vi faktiskt kan kontrollera fullt ut. Många hävdar säkert att nyckeln är bra relationer och kärlek, men är det någonting vi INTE kan kontrollera så är det andra människor. Oavsett hur bra relationer vi än har, så kan människor plötsligt försvinna. Som du tidigt fick erfara!
SvaraRaderaJag kan också tänka mig att det kan vara stressande att ha ditt kapital och förväntas ha en plan. Kanske är det detta som är din plan tillsvidare? Att ha tryggheten och ta resten som det kommer? Men risken är att man måste försvara sitt val, kanske till och med berätta saker som man inte vill att gemene man ska veta.
Jag är kanske ute på tunn is nu, men finns det egenskaper hos dig själv som du känner dig trygg med? Du behöver inte svara på det här, men anledningen till att jag frågar är att jag tror att det kan vara nyttigt att försöka överföra portföljens trygghet till dig själv istället. Jag vet heller inte om du pratat med någon om det du fick gå igenom, för att få rätt verktyg att hantera det? Om inte, så kanske det hade varit en välinvesterad peng? Man måste ju inte vara ett psykfall för ett sådant besök, det kan bara hjälpa till att sortera sådant som kanske behöver sorteras för att man ska få en bättre bild av sig själv.
Hehe, sorry för en lång utläggning. Jag svävar lätt iväg! :-)
Mitt kapital stressar mig inte så länge jag lönearbetar men frågan är vad som händer om jag slutar med det.
RaderaDet där med att prata med någon professionell inom mental hälsa är inget för mig. Jag är nog lite som min far där. Jag sluter mig och börjar grubbla för att sedan gå vidare.
Misstänkte nästan det där med din fars arv! ;-)
RaderaDet var lite det jag for efter när jag nämnde det där med att flytta känslan av trygghet från portföljen, över till dig själv. Då blir din portfölj "fri" och du kan med gott samvete ha glädje av den, istället för att känna stress över att du "borde" använda den och samtidigt bryta sönder din trygghet. Nu vet jag ju inte om det är såhär det förhåller sig, såklart, eftersom jag inte är varken proffs i sak eller känner dig (så ta mina ord med en nypa salt). Men OM det ligger något i det, kanske det räcker långt att du bara är medveten om det. :-)
Ja självkännedom kan man nog inte få för mycket av. Det kan dock vara förenat med en del smärta att samla in.
RaderaJa usch, lätt är det inte! :-)
RaderaBra inlägg.. Jag känner definitivt igen mig!
SvaraRaderaTack!
RaderaJa, där känner jag också igen mig. Min mor fick cancer och dog relativt snabbt när jag var 13år.Far ville så väl men var okunnig om allt praktiskt och "flydde" in i sitt arbete. Jag hoppade väl mer eller mindre över tonåren och tog vuxenansvar tidigt.Troligen är det därför som jag alltid uppskattat frihetskänslan av att ha en hyfsad buffert.
SvaraRaderaHar haft tur och alltid haft ett stabilt liv. Träffade tex min make när jag var 17år,flyttade ihop och hade heltidsjobb ett par veckor före studentexamen och gifte mig och köpte första huset vid 20......Är ff gift med samma person och har två utflugna,självgående barn. Trots all denna trygghet hade jag väldigt svårt att verkligen komma till skott och bli helledig i förtid. Jag tvekade, velade och räknade i ungefär 3år innan jag vågade ta steget. Nu inser jag att jag inte hade behövt vänta så länge som jag gjorde men jag behövde den tiden då. Kanske blir det likadant för dig att du en morgon helt enkelt vaknar och känner att idag går jag in till chefen och gör slag i saken??
Hej Snart arbetsfri!
RaderaDet var en intressant läsning. Jag känner igen mig i din historia också utom möjligtvis delen med en far som försökte.
Frun och jag närmar oss 30 år tillsammans nu med två hemmaboende barn. Barnen är lite av anledningen till att jag inte riktigt känner att jag är klar med arbetslivet.
Jag har inte i närheten av din portfölj men har samma känsla som dig ang barnen. Bägge två studerar i vårt fall och det vet vi är inga sötebrödsdagar och det finns alltid hål att fylla. I mitt fall vill jag gärna ha dom "utflugna" och klara innan jag tar mitt beslut.
RaderaJa delvis det och även att vara en förebild för dem. Jag vill inte att de skall tto att det är lätt att bara släppa arbetslivet innan 50. Det måste till en hel del arbete för att det skall bli verklighet.
RaderaJo, far gjorde verkligen sitt bästa men eftersom han arbetspendlade och bodde borta 4-5 dagar/ vecka tog jag över åtskilligt av det arbete och delar av det ansvar min mor haft. Säkerligen gjorde det att mitt behov/intresse av att veta att det finns en grundbuffert växte.
SvaraRaderaNej,så länge som barnen bodde hemma funderade jag inte på allvar på att sluta lönearbete.Visst drömde jag om det när de var halvsmå och all vårt fritid gick till att hämta/lämna vid deras aktiviteter men det var inte realistiskt då.
För vår del blev det så att min bättre hälft slutade före mig.Till stor del berodde det på större stress och sämre trivsel på arbetsplatsen men en lämplig omorganisation och möjlighet till att bli utköpt blev avgörande.
Jag fick jobba mig fram till mitt eget beslut och det tog som sagt tid innan jag vågade ta steget.
Jag behövde också fundera en del på vad jag ville göra med min lediga tid.Trots allt hade jag en stor del av mitt sociala liv sammankopplat med mitt lönearbete så det var också en omställning
Nog påverkar ens uppväxt en allt! Jag förlorade min pappa i cancer innan jag fyllt 7 år. Min mamma har typ alltid arbetat heltid men valt arbeten så hon kunnat vara ledig på lov och/eller närliggande arbeten. Haft en stabil uppväxt trots allt, både ekonomiskt och själsligt.
SvaraRaderaFör mig går tankarna mer "jag kanske också dör när jag är 40 år", och då vill jag inte ha knegat för andras skull/stressat mig igenom livet. Kanske lever jag också längre om jag inte gör detta, om jag istället har lite mindre stress, mer tid för återhämtning, mer tid för goda vanor och vänner/familj etc.
Jag kör dock en medelväg, vilket i slutändan kanske betyder att jag har ett ännu större trygghetsbehov :p Jag tror dock lite arbete (för andras skull) är bra och att jag/alla mår bättre av det. Det enda jag behöver se till är att banken ger mig bolån fortfarande, så jag får antagligen modifiera upp sysselsättningen emellanåt i början.
/Arbetsplanen
Det var en märklig känsla när jag insåg för kanske tio år sedan att jag levt längre på denna gjord än vad min mamma fick. Kanske borde man reflektera mer över sina livsval istället för att bara rusa på framåt men det är lättare sagt en gjort. En medelväg som du beskriver är kanske det rätta.
Radera