Att vara eller inte vara...

Det är frågan.

Jag läste tidigare i veckan ett blogginlägg från Sparo angående att hålla en kassa eller att vara fullinvesterad hela tiden. Det fick mig att fundera över mitt egna inre resonemang och hur jag motiverar vilken väg jag tar.

Så hur tänker jag då? Är jag i balans och förmögen att bara tänka rationellt, utan känslor, då strävar jag nog efter att ha en viss kassa. Det känns lite tryggare och kan vara bra att ha när ett sånt där riktigt guldläge uppenbarar sig.

Men så var det där med att tänka rationellt. Det är lättare sagt än gjort när känslorna börjar plantera både blommor och ogräs i hjärnan. Jag har märkt att ju längre tid jag har en betydande kassa desto mer otålig blir jag. Pengarna ligger ju bara där. Jag får ju inte ens utdelning!

- Va bra att jag har lite pengar frigjorda att använda när ett köptillfälle dyker upp.
- Tänk om inget bra tillfälle kommer då?
- Det är väl klart att det gör, vi är ju på all-time high! Nu bär det snart av neråt.
- Ok men vi kanske har en superbull-market framför oss.
- Vafan! Du har rätt. Nu köper vi nått med skyhög värdering.

Ja lite förenklat kanske, men så låter det ganska ofta i mitt huvud när jag har mycket likvider. Vilket medför att jag vanligtvis inte har några. Detta för också med sig lite ångest eftersom jag då inte kan hoppa på den där investeringen just då för att jag först måste skrapa ihop pengar. Jag tror att jag funnit en väg framåt för att slippa just den ångesten.

Jag öppnade helt enkelt en kreditlina hos Avanza. Jag är mycket restriktiv till belåning av portföljen och jag har aldrig lånat mer än de första 50.000 kronorna som är "gratis". Men det hjälper mig att veta att om investeringsmöjligheten är så fruktansvärt lockande så kan jag köpa in mig.

Nu har jag förvisso 100.000 kronor skramlandes längst ner i portföljen. Det är ju ett fasligt slöseri att inte sätta dem i arbete va?